Vila i frid <3

 
 

Ber om ursäkt för tungt inlägg som inte alls har någon mening för er som inte fattar det där med djur. Har haft en jobbig dag och vill skriva av mig allt jag tänker, det här är ju min dagbok, min plats att skriva av mig på och jag tänker göra just det. Hoppa över att läsa om ni inte pallar, det är inte ens meningen att någon behöver läsa det, jag behöver bara få ur mig det.

Nu är han borta för alltid. Den här morgonen har varit den värsta i mitt liv. Hur mycket jag än förberett mig för det här så fick jag ändå panik av att se hur han låg där och veta att han aldrig mer skulle resa sig, att han aldrig mer skulle få liv i sina ögon igen. Ville inte sluta klappa honom och prata med honom, ropa på honom, även om jag vet att han inte hör mig längre, att han är raderad från jordens yta, att han inte finns längre. Att vända sig om och gå ifrån hans kropp var som att slita ut hjärtat ur bröstet. Det känns så overkligt men samtidigt för verkligt. Vill bara åka ut till stallet och se honom springa i hagen med sina vänner igen, och så fort jag inser att jag aldrig mer kommer se honom så börjar jag gråta igen. Har inte förrän nu till fullo insett hur starka känslor ett djur kan ge en människa.
 
Alla minnen dyker upp och gör allt så smärtsamt, de fina minnena vi har tillsammans och allt jag drömt om att göra tillsammans med honom. Alla drömmar om en framtid tillsammans där han är frisk och jag är glad och har honom vid min sida, bara han och jag ute i höstens vackra natur. Inga krav, ingen stress, bara vi.
Allt det har fått ett slut, min vardag är ur balans, att inte ha min vän vid min sida varje dag för första gången på åtta år är en tomhet som inte går att beskriva. Vi gjorde allt tillsammans, även om vi inte kunde prata med varandra kunde jag söka tröst hos honom.
Jag har alltid kunnat fly ut till honom, för att känna en gemenskap och en förståelse mellan oss, en värme och en tillit som bara Sune kan ge mig. Hans mjuka mule mot min hand, hans vänliga blick som möter min, hans energi, levandsglädje och tålamod med allt och alla. 
Det kändes så orättvist att se hur all den där energin på 30 sekunder bara försvann, ut i intet och kvar låg ett tomt skal, ett eko av all energi som bara blev tommare ju kallare skalet blev medan jag försökte gripa tag i den där energin, hålla den kvar hos honom, men hur mycket jag än försökte få honom att komma tillbaka till mig så var han borta, jag förstod ju det, att han var död, men jag ville inte att det skulle vara så.
 
Det var inte förrän då när han låg där som verkligheten slog till och jag insåg att jag aldrig mer skulle få beundra hans energi eller hans otroliga värme. Det stora, mäktiga, vackra djuret såg plötsligt så litet och ensamt ut. Han var bara ett skal av sitt forna jag.
Det blev en verklighet jag inte ville förstå, och jag bad honom att komma tillbaka till mig även om jag visste att han inte kunde höra mig så bad jag honom att komma tillbaka och att låta mig få säga tack till honom, tack för allt han ställt upp med under alla år, tack för allt han lärt mig och tack för alla gånger jag fått gråta ut i hans man med hans vänliga oförstående blick på mig. För de förstår ju inte, hur bra vänner vi än är kan vi aldrig förstå varandra fullt ut, för vi pratar inte samma språk. Men om vi kunnat prata med varandra för en stund hade jag sagt att jag älskar honom och att jag är glad för att ha fått vara med honom all denna tid. Och att jag önskar att vi fått längre tid tillsammans. Och jag önskar att jag fått höra honom säga att han trivts med mig, att han känt sig glad att ha mig. Men den kommunikationen kan man aldrig få. Allt vi kan få är blickar, gester och ett försök till förståelse. Och jag tror jag kände att han tyckte om mig. Jag vet att han litade på mig, att han såg mig som sin ledare, men om vi var vänner - det kan bara jag hoppas att vi var, för i min värld var vi det. 

Det här året har varit hemskt, två av mina finaste vänner har dött under kort tid, den närmaste vännen var också smärtsammast eftersom han var yngst, och stod mig närmast och var verkligen min egen vän, en så ung och glad och otroligt vacker och vänlig häst.
 
Jag är tacksam för allt vi haft tillsammans, allt du lärt mig.
Jag saknar dig, vila i frid.<3 

Comments
Postat av: Johanni

Beklagar verkligen sorgen, babe, det måste vara riktigt hårt att förlora en sån god vän. Varma kramar

Svar: Tack hun, det betyder <3 Kramar i massor :*
Avarquare

2013-09-17 @ 15:22:50
Postat av: Karin

Jag beklagar sorgen.
Får man fråga vad han dog av?

Svar: Tack så mycket. Han bröt benet i början av sommaren och det vill inte läka, så fick han artros av att gå med brutet ben, så även om han mot förmodan skulle läka någon gång skulle han fortfarande ha ont i benet. Han hade även ett strupfel som gjorde att han fick problem med andningen av att inte hålla igång konditionen, så vi blev tvungna att låta honom somna in :(
Avarquare

2013-09-18 @ 17:49:43
Postat av: Joakim Svedberg

Vad fint Karin, jag känner med dig. Kramar!

Svar: Tack Jocke, kramar <3
Avarquare

2013-09-18 @ 23:09:43
Postat av: Julia

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Svar: <3<3<33<3<3<3<3<3
Avarquare

2013-09-28 @ 13:07:48
URL: http://itsdare.blogg.se
Postat av: Belinda Breed

fy vad hemskt :(

Svar: T_T <3
Avarquare

2013-10-03 @ 19:35:27
URL: http://belindaz.blogg.se/

Comments:

Name:
VIP

Mail:

URL/Blogg:

Comment:

Trackback
RSS 2.0