Mår allmänt skit.


Är riktigt trött på att gå och fundera hela tiden, oroar mig alltid för att förlora allt som betyder så mycket för mig, det känns som om jag bara kan stå och se på medan världen rasar runt mig, jag får klamra mig fast i allt som betyder och hoppas att allt inte försvinner från mig.
Är orolig för mina vänner, mest för att dom ska försvinna, jag känner mig alltid så tråkig och ointressant, folk gör rätt i att välja andra att umgås med framför mig, jag är för blodigel, klamrar mig fast i dom jag älskar och hoppas att dom inte ska knuffa bort mig.

Samtidigt känns skolan skitjobbig, läxor och prov och all skit, jag hänger inte med, allt blir som en dimma och jag kan inte tänka klart. Att bli sjuk mitt i allt gör det ännu mer dimmigt och jag vill bara ...
Silenced forever, the walls are closing in

Hopeless, useless and pointless life.

Hoppas på att bli frisk snart, för jag får bara ångest av att sitta hemma och anta en massa saker. Har jag inte folk jag tänker på framför mig blir jag helt paranoid och tänker igenom allt jag sagt för att vara säker på att jag inte sårat någon eller gjort någon arg. Det är ganska frustrerande att inte kunna slappna av, men det GÅR inte T_T

Godnatt